För Sent För Edelweiss – Tyven, tyven

I likhet med en annen gentlemanstyv, den gråhårede hedersmannen Nick Lowe, går ikke Håkan Hellström av veien for å rappe en god musikalsk idè eller to for så å presentere dem som sine egne. Det gjorde han helt utmerket på sine foregående utgivelser, Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg (2000) og Det Är Som Jag Säger Det (2002) og det fortsetter han med på hans femte album För Sent För Edelweiss.

Oppskriften er i grunnen den samme. Man tager hva man liker, og det betyr stort sett passelige doser av Bruce Springsteen slik han hørtes ut på albumet Born To Run, Van Morrison, Dexy’s Midnight Runners (kanskje ikke så tydelig denne gangen), en klype tidlig urban blues, en større klype (nesten en teskje) soul, litt The Clash og svensk visetradisjon.

Alt dette (og mer) mikser han til en høyst underholdende, men nokså tradisjonell musikalsk godtepose som låter fint og som er aldeles utmerket på fest. Vi har riktignok hørt han bedre før, for eksempel på albumdebuten Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, og de helt store øyeblikkene er ikke like klare å få øye på.

Det betyr slett ikke at Hellström har levert et svakt album. Så langt der i fra. Her er det nok av godbiter å forsyne seg av som for eksempel Tro Och Tvivel, För En Lång Lång Tid, Kärlek Er Et Brev Skickat Tusen Gänger og Jag Vet Inte Vem Jäg Är Men Jäg Vet At Jäg Er Din.

Derimot er ikke Zigenarliv Dreamin’ et legitimt musikalsk tyveri, men en ren plagiat. Den er så å si identisk med Canned Heats hit Going Up The Country, som gjorde stor furore på Woodstock i 1969. Det eneste som mangler er den smått irriterende fløyten. Her må det nesten trekkes litt for stilen eller mangelen på sådan.

Ellers fører resten av materialet seg fint inn i rekken av det Håkan har prestert tidligere, selv om noen av låtene ikke får godfoten til å bevege seg slik han evnet å gjøre da han var ung og spennende. Men bevares, För Sent För Edelweiss er bra, den.